Fruktplockare utan rättigheter

«Vi behöver invandrad arbetskraft för att säkra vår ekonomiska överlevnad.» Så dramatiskt uttryckte sig EU-kommissionären Cecilia Malmström sommaren 2010 när hon än en gång hamrade in budskapet om vikten av att kraftigt öka arbetskraftsinvandringen till EU. Detta för att förbättra EU:s globala konkurrenskraft och tillväxt samt för att möta «den demografiska utmaning som väntar, och där EU:s aktiva befolkning spås börja minska redan år 2013».

Enligt EU, FN och andras skattningar räknas behovet i tiotals miljoner nya invandrare under det närmaste halvseklet. I EU:s policyplan för arbetskraftsinvandring från 2005 hävdar EU-kommissionen att utan en stor ökning av arbetskraftsinvandringen kommer unionens arbetsföra befolkning att ha minskat med bortåt 50 miljoner till 2050. Enbart fram till 2020, skriver kommissionen vidare i sin «Ageing Report» från 2012, behöver EU en nettoinvandring på över 25 miljoner människor för att bibehålla den arbetsföra befolkningen på dagens nivå. Tillväxt och invandring har således blivit två sidor av samma mynt i EU:s ekonomiska och politiska strävanden, något som framgår tydligt i unionens tillväxtstrategi «Europa 2020». Budskapet hörs även från EU:s regeringar; men av orsaker som jag skall få lov att återkomma till – däribland dagens djupgående ekonomiska kris – har många regeringar också tystnat i frågan, medan andra börjat vända sig mot en ökad arbetskraftsinvandring. (…)